I en gråzon

Jag är mycket av en allt eller inget-människa. Just nu försöker jag hantera det där som kallas någonstans mitt emellan. Egentligen är jag av. Men samtidigt är jag på. Och det finns någon annan som också egentligen är av. Men samtidigt på.

Jag försöker hantera det faktum att man kanske inte alltid måste veta vad man gör? Det måste inte alltid vara svart eller vitt. Man kan faktiskt befinna sig i en gråzon, och försöka njuta av det. Andra kan, varför inte jag?

Är det inte fantastiskt att man aldrig kan sluta jobba med sig själv? I alla fall inte om man vill uppleva nya saker. Och min gud, vad jag har massor kvar att uppleva!

Luddigt och suddigt

Min koncentrationsförmåga är sunkig just nu. Både på jobbet och hemma. Jag har svårt att bringa ordning i min hjärna och jag tycker ingenting blir gjort. Jo, förresten, mycket blir gjort på jobbet, men inte det jag hade planerat att göra! Jag tog hem lite jobb över helgen och nu har jag suttit hela dagen och skrivit till och från på anteckningar från två möten. Mellan varven har jag fixat lite med tvätten, skjutsat sonen till replokalen, brett en macka och druckit te, tittat på tv, facebookat lite… Ingen större effektivitet. Och jag som dessutom behöver plugga. Men just nu fungerar inte det. Jag satt en stund igår och försökte börja svara på instuderingsfrågor till de avsnitt jag läst, men allt blev så himla luddigt och svårt. Veckan som kommer blir förhoppningsvis en bättre vecka på många sätt, och då ska jag lägga manken till även med pluggandet. Än är det inte för sent, men kanske har jag tagit mig vatten över huvudet?

Tänker jag rätt?

Jag har funderat på en sak. Jag undrar om det inte skulle vara bra att rensa hjärnan på något sätt när man kommer hem från jobbet, innan man sätter sig och ska plugga? Om man kanske till exempel tillät sig själv att sitta ner i en kvart. Fundera igenom vad som hänt under dagen. Låta de små detaljerna likväl som de stora sakerna träda fram under den kvarten, låta dem virvla omkring där inne i hjärnan en stund. Och sedan kanske man har tänkt klart på det där som hände under dagen, så att man kan koncentrera sig på det man läser?

Jag tänker mig någon form av meditation. Jag ser mig själv sitta med slutna ögon i ett tyst rum, kanske till och med mörkt. Jag hör ingenting annat än min egen andning och jag ser ingenting annat än de bilder jag får automatiskt genom hjärnan. Undrar om det skulle fungera?

För när man läst samma mening hundra gånger och hela tiden återkommer till små glädje- eller sorgeämnen som varit under dagen, då känns det som om man måste göra något annat en stund. Jag tänker att man kanske skulle kunna komma ifrån dessa avbrott genom förebyggande åtgärder.

Och om man inte har ro att meditera så kan man prova med lite spinning. Ungefär helt tvärt om, fast kanske med samma resultat?

Uppåt och laddad

Nej, men alltså oj oj, jag är ändå väldigt positiv och klarar av det här finfint ser ni. Inga problem. Nu går jag vidare och koncentrerar mig istället på mina studier och mina barn. Man kunde kanske tänka sig att det blir svårare att plugga när barnen är här, men det är nästan tvärt om. De har alltid mycket hemarbete och det är ofta helt tyst och lugnt här hemma på kvällarna och flitens lampa lyser. Så det ska inte bli några större problem. Åtminstone inte på den punkten. Det gäller bara för mig att passa på när läget är rätt. Inte sitta här och blogga till exempel. Men nu ska jag gå in på WebCT och kolla om vi fått några fler instruktioner. Ajöken!

Börja om från början

Det är ta mig fan inte klokt. Vad är det som gör att jag bara träffar män som inte är ”färdiga”? Där det går utomordentligt bra att ha intim kontakt, härliga diskussioner, mysiga övernattningar, långa frukostar och middagar med molntussar av ömhet över alltihop. Men där mannen måste hitta sig själv och därför kan ingenting mer än så komma i fråga.

Många frågeställningar far genom mitt huvud just nu. Några handlar om männen, några handlar om mig.

Varför inleder de mig i frestelse? Varför inbäddar de mig i falska förhoppningar? Varför kan de inte motstå smicker? Varför hittar de inte sig själva innan de går in i en relation (även om den inte är fullt ut)? Varför har de så lätt att hålla isär sex och känslor? Varför låter de lusten styra och inser för sent att respekten gått förlorad? Varför är de så fega? Varför tar de inte tag i sin själ och tar hjälp utifrån? Varför verkar det som om de skulle kunna hålla på hur länge som helst, om inte jag satte stopp?

Varför tar jag alltid första steget? Varför inleder jag dem i frestelse? Varför ger jag mig själv falska förhoppningar? Varför låter jag mig invaggas i skentrygga famnar? Varför tror jag att känslorna är ömsesidiga? Varför har jag inte lärt mig hur de fungerar efter allt som har varit? Varför tror jag att jag är någon som man skulle vilja visa upp? Varför tror jag att jag för någon skulle vara så fantastisk att han skulle bli upp över öronen förälskad och inte vilja vara utan mig? Varför är jag svag och stannar kvar trots solklara indikationer på att jag inte borde? Varför är jag inte mer uthållig och finner mig i att smyga (även om vi faktiskt inte behöver göra det)? Varför inser jag inte att det är lika bra att förbli singel?

För att det är underbart med kärlek.

Studierna är igång!

Igår började distanskursen i Organisation och ledarskap som jag nu ska läsa i 10 veckor framöver. Kursen är på 7,5 högskolepoäng och hålls av Mitthögskolan i Östersund. Långsökt, men det spelar ju ingen som helst roll när det ändå är på distans!

Kursledaren gick ut mjukt med att vi ska bekanta oss med huvudboken, ”Integrerad organisationslära”, läsa förord, prolog, epilog, första kapitlet och sammanfattning av det. Detta har jag nu gjort och det blir helt klart intressanta kommande veckor!

Utöver litteraturen är det ju också annat man måste bekanta sig med. Webbportalen och alla dess funktioner till exempel. Det är inga fysiska träffar på den här kursen, utan allt sker via datorn. Man kan chatta, hålla konferenser, maila, hämta kursmaterial via nätet etc. Smidigt och enkelt. Självklart ett helt annat sätt än att plugga på campus där man träffar andra och kan diskutera öga mot öga. Men om man som jag inte har möjlighet att åka iväg och plugga (Högskolan på Gotland har ju ett, enligt mitt tycke, begränsat urval av kurser) så är det här ett perfekt sätt att förkovra sig.

Nu ska jag bara se till att ha disciplin, uthållighet och ett öppet sinne, så kommer allt säkert att gå bra.

Doften av barn

Barnen, eller ska man säga ungdomarna, har lämnat lägenheten och jag slås som vanligt av hur dofterna av dem hänger kvar. Det är dofter av deras kläder, specialgjorda mikro-mackor, vässade blyertspennor, hårvax och framför allt av dem själva. Dofter som hänger kvar i någon dag, sedan avtar de mer och mer. I deras rum kan man förnimma doften av dem, men inte lika starkt. Varje måndag är det blandade känslor när de lämnar vårt hem för sitt andra hem. Det blir tomt, men det känns ännu som om de är närvarande. Och när de kommer tillbaka nästa måndag är det som att bli hel igen. Då boar vi in oss en vecka till.

Dåliga förebilder

Idag har jag insett att gamla människor kan bete sig precis som barnungar. Och att mobbing och diskriminering förekommer i alla olika åldrar och livet ut. Det var en tråkig insikt. Jag må vara naiv, men jag har trott att man blir lite förnuftigare när man har levt nästan ett helt liv, men så är tydligen inte fallet alla gånger. Hoppas bara att dessa äldre människor som jag stött på idag inte umgås så mycket med de yngre generationerna, för några bra förebilder är de definitivt inte.

Lycka till Magnus!

En gammal klasskompis som jag alltid varit imponerad av, imponerar än idag. Konstnärlig, intelligent, rolig, musikalisk och speciell har han alltid varit. Läs artikeln från aftonbladet.se och rösta gärna på Magnus och hans kollegors blogg som tävlar om Stora Bloggpriset.

Men livet är inte riktigt så enkelt

Åh vad lätt det är att vänja sig vid något som är trevligt, roligt, skönt och bra. Det tar bara någon dag, kanske bara någon timme. När plötsligt livet tar ett litet skutt åt sidan och det där skuttet leder en rakt in i en trygg bubbla där det är varmt, gott och kärleksfullt. Då tar det bara någon sekund att vänja sig. Och man vill aldrig komma ut därifrån.

Av kärlekens beröring blir var och en poet. (Platon)